Förordning (1998:796) om statlig inköpssamordning omfattar myndigheter under regeringen och talar om att det i vissa angivna fall skall finnas ramavtal (eller andra gemensamma avtal) för myndigheterna att använda. En myndighet skall använda befintliga ramavtal om den inte bedömer att annan form av avtal sammantaget är bättre.
Enligt ordalydelsen innebär förordningen att de myndigheter som lyder under regeringen kan utnyttja de statliga ramavtalen. Dessa är civila statliga myndigheter, försvarsmakten och de affärsdrivande verken.
Av förordningens lydelse följer att många organisationer som ingår i den statliga verksamheten och som av tradition har haft möjlighet att utnyttja de statliga ramavtalen inte omfattas av ramavtalen utan vidare. Som exempel kan nämnas riksdagen och dess myndigheter, vissa stiftelser och vissa statliga bolag. Även om dessa organisationer är att betrakta som upphandlande enheter enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) medför det inte att de automatiskt ingår i den statliga inköpssamordningen.
Det är inte enbart förordningen som föranleder en precisering av vilka som omfattas av ett ramavtal. LOU och de bakomliggande EG-direktiven ställer också krav på tydlighet och förutsebarhet i upphandlingen och det torde innebära att den tilltänkta kundkretsen bör preciseras samt att det klart bör framgå av förfrågningsunderlag och avtal vilka myndigheter och organisationer som ingår i kundunderlaget.
En myndighet som är upphandlingsansvarig för ett visst ramavtal kan också ha uppgifter inskrivna i instruktion och regleringsbrev vilka kan påverka myndigheters/organisationers möjlighet att ingå i inköpssamordningen.
Det är därför av stor vikt att de myndigheter som ansvarar för upphandling av ramavtal hanterar denna fråga utifrån gemensamma riktlinjer och principer. Detta innebär inte nödvändigtvis att alla ramavtal omfattar samma "uppsättning" kunder. Varje avtal kan hanteras efter sina förutsättningar. Det väsentliga är att bedömningsgrunderna avseende vilka som kan delta är lika.